fredag 7 augusti 2015

Ett vitt sken sen är allt förändrat

U.S. Navy Public Affairs Resources Website -
http://www.chinfo.navy.mil/navpalib/images/historical/hiroshima.jpg
Natten till den 6 augusti 1945 äntrade överste Paul Warfield Tibbets, Jr sitt flygplan Enola Gay. Han lyfte från ön Tinian i ögruppen Nordmarianerna cirka 200 mil nordöst om Filipinerna. Han eskorterades i nattmörkret av tre andra flygplan, alla av typen B-29 Superfortress. Destinationen var bestämd sedan ett par dagar: Japan, Hiroshima.

Inuti flygkroppen fanns en cirka 4 ton tung cylinderformad bomb, 3 meter lång med en diameter på cirka 70 centimeter. Det ironiska kodnamnet på denna bomb var ”Little boy”. Den lille pojken hade under stort hemlighetsmakeri en dryg vecka tidigare skeppats över med båt från USA. På ett fartyg som bara ett par dagar senare sänktes av japanska trupper.

Klockan 08:15, från 10000 meters höjd släpptes ”Little boy” över Hiroshima. Rimligtvis hade många av stadens drygt 400 000 invånare börjat dagens arbete. Barn lekte utanför sina skolor eller satt och läste, nyblivna föräldrar drog barnvagnar genom stadens gator, några äldre män och kvinnor satt och småpratade på en uteservering.

På 600 meters höjd, för att göra maximal skada, detonerade bomben. En mindre sprängladdning bestående av kordit antände en ”kula” bestående av den instabila uranisopen U235, denna 24 kilo tunga ringformade kula sköts mot ett 36 kilo tungt mål bestående av samma isotop. En ickekontrollerad kärnexplosion blev följden.

Ett eldklot med en radie på 180 meter bildades och på bara ett ögonblick försvann i stort sett allting inom detta område. En tryckvåg slog ut och inom 350 meter från detonationen förstördes i stort sett alla fasta strukturer utom riktigt stabila betonghus och så långt bort som 1,5 kilometer förstördes i stort sett alla lättare byggnader. Människor inom en radie av nästan 2 kilometer drabbades av tredje gradens brännskador. Det radioaktiva nedfallet blev enorm och inom en kilometer var dödstalen mellan 50 och 90 procent. Människor dog i stora plågor inom allt från någon timme till flera veckors tid.

Effekten blev förödande. Mellan 90 000 och 120 000 människor avled direkt av själva detonationen eller av sina skador de närmast följande dagarna. Tusentals människor brändes till döds i rasmassorna. Fortfarande idag, 70 år senare, har befolkningen i Hiroshima förhöjd risk att dö i cancer.

Manhattanprojektet
Tre år tidigare hade Franklin D. Roosvelt gett order om att starta det så kallade Manhattanprojektet, huvudkontoret låg på Broodway. Bakgrunden var en oro över att Tysklands kärnkraftsprogram som hade startats 1939 skulle lyckas och att Nazityskland skulle kunna utrusta sig med en nukleär bomb.

Till vetenskaplig ledare för projektet utsågs Robert Oppenhemier och som mest sysselsatte Manhattanprojektet sanslösa 130 000 personer till en kostnad av då astronomiska 2 miljarder dollar.

Projektet resulterade i tre sprängningar. Förutom den i Hiroshima och den över Nagasaki tre dagar senare så gjordes en provsprängning, det så kallade Trinitytestet, i Jornada del Muerto-öknen i sydvästra USA.

Behövdes bomben?
Ett ämne som har delat historiker och allmänhet under åratal. Jag tänker inte ge mig in i den debatten. Klart är dock att Japan var besegrat på samtliga fronter. Men förutsättningarna för en kapitulation var dock inte självklara. Stora japansaka reserver bestående av miljontals soldater fanns att tillgå och om de hade försvarat sin ö så hade kriget blivit både längre och kostsamt.

Jag anser egentligen bara att bomben är ett symptom på det krigets vansinne som gång efter annan drabbar mänskligheten. En atombomb är bara den yttersta formen av det opersonliga distanserade förhållande till kriget som inträdde i och med första världskriget artilleribeskjutningar. Men det vansinniga är egentligen inte det tekniska uttrycket för vårt vansinne utan det faktum att vi ens kan tänka oss att förgöra en annan människa.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar